…gjorde hon det med dunder och brak! Många av våra nära och
kära har redan läst i Skånskan (HÄR) om vad som hände den där morgonen den 2a
maj, men för min (vår) egen skull vill jag skriva ner det med egna ord.
Ally Elise Sahrling var alltså beräknad att födas den 2a
maj, men som jag skrev i det senaste inlägget kände jag inga tecken alls på att
hon var på väg. Dagen innan var vi ute i Västra strö för att fira min svågers
35e födelsedag och jag gick där och sa till alla att ”Nä, imorgon blir det
ingen bebis! Jag får nog vänta två veckor till och bli igångsatt istället för
det känns ingenting.”. Och jag tänkte verkligen att framför allt på beräknat
födelsedatum kommer jag ju inte föda, för det är ju så få procent som gör det…
Inte heller när jag morgonen den 2a maj vaknade vid 4.30 av oklar anledning
förstod jag att det började bli dags. Jag kände då att jag hade ungefär tre
sammandragningar under timmen fram till 5.30. Då valde jag att gå upp eftersom
det var ljust i rummet och jag inte kunde somna om. De här sammandragningarna
skiljde sig inte från de sammandragningar jag känt i flera veckors tid, varken
i intensitet eller frekvens. Det var alltså inte mycket jag reflekterade över.
Sammandragningarna fortsatte dock med ungefär 20 minuters
mellanrum och när Emil vaknade och kom ut till mig i vardagsrummet vid 6.20 förklarade jag
bara att jag hade haft svårt att somna om och att jag hade lite
sammandragningar, men att jag skulle ta 2 panodil och se om de slutade (man
säger att dom gör det om det är falskt alarm). Ungefär vid 6.30 sa jag till
Emil att ”Det blir kanske ändå i helgen
som bebis tittar ut, men ta bilen till jobbet idag så du kan komma hem snabbt
IFALL att det är dags.”). Vi börjar ta fram frukost och göra iordning Edvin för
att åka till dagis, men strax innan klockan 7 kommer värkarna plötsligt oftare,
nu med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag säger då till Emil att ”Älskling, du
kanske ska stanna hemma en stund tills panodilen verkar, så får vi se om det
avtar och du kan åka till jobbet lite senare.”. Vi kom då också på att min
syster Rebecka som arbetar på Edvins förskola sagt att hon skulle öppna där den
morgonen och vi ringde henne för att höra om hon kunde ta med sig Edvin in på
vägen. Vid den här tiden gör sammandragningarna (som jag ju nu förstår var
värkar) ont och både Emil och Edvin hjälps åt att massera mig i ländryggen när
de kommer. Edvin frågar mig varför jag är ledsen, och just då är jag
fortfarande så pass klar i huvudet att jag kan svara lugnt att ”mamma är inte
ledsen utan har bara lite ont i magen för att bebisen vill komma ut snart.”.
Ca kl. 7.15 kliver Rebecka in genom dörren, hjälper till att
stöka undan frukosten och klä på Edvin ytterkläderna. Jag har nu laddat hem en
”värktimer” till telefonen för att få lite bättre koll på hur tätt värkarna
kommer, och vi tittar på den och förundras över att snittet visar ca 1,5
minuter mellan värkarna. Jag förstår ingenting och tänker att det är nog mina
knasiga tarmar som rör till det så att jag TROR att jag har värkar såhär tätt, för
det här är ju inte möjligt. Med Edvin tog det ju nästan 19 timmar och då
började det dessutom med att vattnet gick, vilket det inte gjort nu.
Strax innan 7.30 har Rebecka och Edvin kommit iväg till
Emmabo och Emil har tappat upp ett bad till mig. Då ringer han även till sitt
jobb och säger att det inte är säkert att det kommer någon bebis idag (!), men
att han inte vill lämna mig för att jag hade så ont och därför stannar hemma
från jobbet. Nu kommer värkarna plötsligt utan uppehåll, värktimern har vi
slutat använda för det var inte längre lönt. Emil tappade som sagt upp ett bad åt mig,
men jag känner att jag har för ont för att sitta ner i badkaret och väljer att
sätta mig i duschen istället. Detta kändes bra i ungefär 1 minut tills
varmvattnet tog slut (!!! Vi har inte ändrat varmvattenberedarens inställningar
sen vi flyttade in, och den är troligen inställd på en person). 7.37 kontaktar
vi förlossningen och jag säger till barnmorskan i andra änden att jag har panik
och att jag inte får någon vila eller paus mellan värkarna, hon tycker då att
vi ska åka in till förlossningen. Jag svarar då att jag inte förstår hur jag
ska kunna ta mig dit eftersom jag har så ont att jag inte kan röra mig. Samtidigt
är jag förvånad över att hon säger åt oss att åka in – man brukar ju bli
tillsagd att vänta hemma länge och jag hade ju bara haft värkar en kort stund.
Emil börjar nu packa väskan (ingenting var ju förberett för jag tänkte att det
är ju bra sysselsättning när värkarna börjar och man ska vänta hemma i flera
timmar på att få åka in till förlossningen). Nu lyckas jag på något sätt ta mig
till badkaret i ren panik. Att försöka göra sig iordning för att åka kändes
omöjligt.
Jag klarade av någon anledning inte av att ha Emil hos mig
inne i badrummet, det var som att jag då inte kunde koncentrera mig på att
försöka fly från verkligheten. Jag kände mig helt borta och trodde jag skulle
svimma flera gånger. Vid 8.13 lyckas Emil till slut lyfta mig ur badkaret,
mellanlanda mig på golvet och sedan lyfta upp mig på toalettstolen. Nu lyckas
jag få ur mig ett ord – ”ambulans”. Och det enda jag kan tänka på är att jag
måste in till Lund, få epiduralbedövning och gå med gåbord samt äta goda
smörgåsar. Emil ringer då ännu en gång till förlossningen, och hör hur hon
kopplar vidare till SOS med orden ”Vi har en kvinna i Eslöv som håller på att
föda hemma.” (klockan var då 8.19). Då förstår Emil vad som är på gång (men
berättar inte det för mig) och börjar plötsligt slita fram massa handdukar och
lägga på golvet framför mig. Jag blir irriterad och förstår inte alls vad han
håller på med (jag tror fortfarande att jag knappt hunnit öppna mig och vill
bara in till Lund och få epidural)! Kvinnan på förlossningen har då även sagt
till Emil att om jag säger att jag måste krysta så måste han ringa tillbaka för
att bli guidad genom förlossningen och ta emot bebisen själv (detta berättar
han inte heller för mig). Strax innan 8.30 hojtar jag till Emil att jag tror
att jag måste krysta (av någon anledning förstår jag ändå inte att det börjar
bli dags att föda barn) och Emil har precis hunnit slå numret till
förlossningen när ambulanspersonalen (totalt 6 personer och 2 ambulanser)
kommer. Kvinnan som var först på plats lyfter direkt ner mig på golvet. Ännu en
gång blir jag irriterad – varför förstår ingen att jag bara måste köras in till
Lund?? Emil hade ju dessutom PRECIS lyckats få på mig kläder för att åka iväg. Nu
har jag väldigt ont och är troligen inte särskilt trevlig, jag vet att jag gång
på gång ber om att få bli sövd och skriker och gormar. Jag blir undersökt och
kvinnan säger att vi lastar dig i ambulansen och känner du att du måste krysta
så stannar vi så får du föda i ambulansen på vägen. Jag förstår fortfarande INGENTING,
vadå föda i ambulansen på vägen? Jag tror ju att jag inte är öppen och har ju
bara haft värkar ett par timmar, och jag tänkte verkligen inte föda i någon
ambulans – jag ville in till Lund och få epiduralbedövning!!
Personalen väntar
ut ett av mina dödsvrål och kvinnan undersöker mig ännu en gång. Hon konstaterar
då att jag är fullt öppen och att bebisen vill komma ut NU och säger till mig
att jag får sätta igång och krysta. Livrädd, chockad och förvånad, men lättad
över att få göra något, krystar jag och på 3 krystvärkar kom vår fina,
punktliga flicka till världen. I efterhand har ambulanspersonalen förstått att
jag hållit emot krystvärkar ett bra tag och att det var därför jag hade så ont
så länge utan pauser. Jag fick upp Ally på bröstet, men hon slutade skrika så
ambulanspersonalen tog henne och gnuggade henne med en filt för att hon skulle
kunna hosta upp fostervatten. Efter det fick Emil hålla henne hemifrån och
nästan hela ambulansfärden. När vi var i Lund stannade de ambulansen så jag
skulle få hålla henne igen.
Det var en märklig känsla att bli inrullad på förlossningen
på en bår med en liten nyfödd flicka i famnen. Jag kände mig både stolt, glad,
rädd och chockad när jag blev omhändertagen av barnmorskorna och
undersköterskorna där, jag hade ju inte hängt med i förloppet alls. Jag var
väldigt rädd att något gått fel med mig eller Ally eftersom allt gått fort, men
efter att vi båda blivit undersökta konstaterades det att allt gått väldigt
bra. Och ÄNTLIGEN fick jag min bricka med goda smörgåsar och varm choklad! J
Vid lunchtid hade vi fått komma till vårt rum på
patienthotellet, och när vi satt där och åt skrattade vi åt att för bara några
timmar sedan låg jag hemma och vrålade och nu satt vi där som ingenting och åt
lunch och intill oss låg en underbart fin liten flicka. Jag var väldigt pigg
eftersom jag fått sova ganska många timmar natten innan och samtidigt var jag ganska
adrenalinkickad efter den dramatiska förlossningen, så jag återhämtade mig
ganska snabbt.
På eftermiddagen åkte Emil och hämtade Edvin (och städade
badrummet innan) och när jag öppnade dörren till vårt rum gick Edvin rakt förbi
mig och frågade bestämt: ”Var är bebisen? Jag vill hålla den!”. Han är
verkligen en fin och stolt storebror, visst är han lite sotis ibland men mot
henne är han alltid väldigt snäll och försiktig. Just frågan ”Var är bebisen?”
är ständigt återkommande, han vill verkligen alltid veta var hon är.
Jag är så lyckligt lottad som har en fantastisk man som var
en sån klippa under förlossningen och dessutom två underbara, fina barn. Jag
älskar er så mycket min ljuvliga lilla familj, ni är mitt allt på jorden! :-)
/Johanna
