När Ally kom till jorden...

…gjorde hon det med dunder och brak! Många av våra nära och kära har redan läst i Skånskan (HÄR) om vad som hände den där morgonen den 2a maj, men för min (vår) egen skull vill jag skriva ner det med egna ord.

Ally Elise Sahrling var alltså beräknad att födas den 2a maj, men som jag skrev i det senaste inlägget kände jag inga tecken alls på att hon var på väg. Dagen innan var vi ute i Västra strö för att fira min svågers 35e födelsedag och jag gick där och sa till alla att ”Nä, imorgon blir det ingen bebis! Jag får nog vänta två veckor till och bli igångsatt istället för det känns ingenting.”. Och jag tänkte verkligen att framför allt på beräknat födelsedatum kommer jag ju inte föda, för det är ju så få procent som gör det… Inte heller när jag morgonen den 2a maj vaknade vid 4.30 av oklar anledning förstod jag att det började bli dags. Jag kände då att jag hade ungefär tre sammandragningar under timmen fram till 5.30. Då valde jag att gå upp eftersom det var ljust i rummet och jag inte kunde somna om. De här sammandragningarna skiljde sig inte från de sammandragningar jag känt i flera veckors tid, varken i intensitet eller frekvens. Det var alltså inte mycket jag reflekterade över.

Sammandragningarna fortsatte dock med ungefär 20 minuters mellanrum och när Emil vaknade och kom ut till mig i vardagsrummet vid 6.20 förklarade jag bara att jag hade haft svårt att somna om och att jag hade lite sammandragningar, men att jag skulle ta 2 panodil och se om de slutade (man säger att dom gör det om det är falskt alarm). Ungefär vid 6.30 sa jag till Emil att ”Det blir kanske ändå i helgen som bebis tittar ut, men ta bilen till jobbet idag så du kan komma hem snabbt IFALL att det är dags.”). Vi börjar ta fram frukost och göra iordning Edvin för att åka till dagis, men strax innan klockan 7 kommer värkarna plötsligt oftare, nu med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag säger då till Emil att ”Älskling, du kanske ska stanna hemma en stund tills panodilen verkar, så får vi se om det avtar och du kan åka till jobbet lite senare.”. Vi kom då också på att min syster Rebecka som arbetar på Edvins förskola sagt att hon skulle öppna där den morgonen och vi ringde henne för att höra om hon kunde ta med sig Edvin in på vägen. Vid den här tiden gör sammandragningarna (som jag ju nu förstår var värkar) ont och både Emil och Edvin hjälps åt att massera mig i ländryggen när de kommer. Edvin frågar mig varför jag är ledsen, och just då är jag fortfarande så pass klar i huvudet att jag kan svara lugnt att ”mamma är inte ledsen utan har bara lite ont i magen för att bebisen vill komma ut snart.”.

Ca kl. 7.15 kliver Rebecka in genom dörren, hjälper till att stöka undan frukosten och klä på Edvin ytterkläderna. Jag har nu laddat hem en ”värktimer” till telefonen för att få lite bättre koll på hur tätt värkarna kommer, och vi tittar på den och förundras över att snittet visar ca 1,5 minuter mellan värkarna. Jag förstår ingenting och tänker att det är nog mina knasiga tarmar som rör till det så att jag TROR att jag har värkar såhär tätt, för det här är ju inte möjligt. Med Edvin tog det ju nästan 19 timmar och då började det dessutom med att vattnet gick, vilket det inte gjort nu. 

Strax innan 7.30 har Rebecka och Edvin kommit iväg till Emmabo och Emil har tappat upp ett bad till mig. Då ringer han även till sitt jobb och säger att det inte är säkert att det kommer någon bebis idag (!), men att han inte vill lämna mig för att jag hade så ont och därför stannar hemma från jobbet. Nu kommer värkarna plötsligt utan uppehåll, värktimern har vi slutat använda för det var inte längre lönt. Emil tappade som sagt upp ett bad åt mig, men jag känner att jag har för ont för att sitta ner i badkaret och väljer att sätta mig i duschen istället. Detta kändes bra i ungefär 1 minut tills varmvattnet tog slut (!!! Vi har inte ändrat varmvattenberedarens inställningar sen vi flyttade in, och den är troligen inställd på en person). 7.37 kontaktar vi förlossningen och jag säger till barnmorskan i andra änden att jag har panik och att jag inte får någon vila eller paus mellan värkarna, hon tycker då att vi ska åka in till förlossningen. Jag svarar då att jag inte förstår hur jag ska kunna ta mig dit eftersom jag har så ont att jag inte kan röra mig. Samtidigt är jag förvånad över att hon säger åt oss att åka in – man brukar ju bli tillsagd att vänta hemma länge och jag hade ju bara haft värkar en kort stund. Emil börjar nu packa väskan (ingenting var ju förberett för jag tänkte att det är ju bra sysselsättning när värkarna börjar och man ska vänta hemma i flera timmar på att få åka in till förlossningen). Nu lyckas jag på något sätt ta mig till badkaret i ren panik. Att försöka göra sig iordning för att åka kändes omöjligt.

Jag klarade av någon anledning inte av att ha Emil hos mig inne i badrummet, det var som att jag då inte kunde koncentrera mig på att försöka fly från verkligheten. Jag kände mig helt borta och trodde jag skulle svimma flera gånger. Vid 8.13 lyckas Emil till slut lyfta mig ur badkaret, mellanlanda mig på golvet och sedan lyfta upp mig på toalettstolen. Nu lyckas jag få ur mig ett ord – ”ambulans”. Och det enda jag kan tänka på är att jag måste in till Lund, få epiduralbedövning och gå med gåbord samt äta goda smörgåsar. Emil ringer då ännu en gång till förlossningen, och hör hur hon kopplar vidare till SOS med orden ”Vi har en kvinna i Eslöv som håller på att föda hemma.” (klockan var då 8.19). Då förstår Emil vad som är på gång (men berättar inte det för mig) och börjar plötsligt slita fram massa handdukar och lägga på golvet framför mig. Jag blir irriterad och förstår inte alls vad han håller på med (jag tror fortfarande att jag knappt hunnit öppna mig och vill bara in till Lund och få epidural)! Kvinnan på förlossningen har då även sagt till Emil att om jag säger att jag måste krysta så måste han ringa tillbaka för att bli guidad genom förlossningen och ta emot bebisen själv (detta berättar han inte heller för mig). Strax innan 8.30 hojtar jag till Emil att jag tror att jag måste krysta (av någon anledning förstår jag ändå inte att det börjar bli dags att föda barn) och Emil har precis hunnit slå numret till förlossningen när ambulanspersonalen (totalt 6 personer och 2 ambulanser) kommer. Kvinnan som var först på plats lyfter direkt ner mig på golvet. Ännu en gång blir jag irriterad – varför förstår ingen att jag bara måste köras in till Lund?? Emil hade ju dessutom PRECIS lyckats få på mig kläder för att åka iväg. Nu har jag väldigt ont och är troligen inte särskilt trevlig, jag vet att jag gång på gång ber om att få bli sövd och skriker och gormar. Jag blir undersökt och kvinnan säger att vi lastar dig i ambulansen och känner du att du måste krysta så stannar vi så får du föda i ambulansen på vägen. Jag förstår fortfarande INGENTING, vadå föda i ambulansen på vägen? Jag tror ju att jag inte är öppen och har ju bara haft värkar ett par timmar, och jag tänkte verkligen inte föda i någon ambulans – jag ville in till Lund och få epiduralbedövning!! 

Personalen väntar ut ett av mina dödsvrål och kvinnan undersöker mig ännu en gång. Hon konstaterar då att jag är fullt öppen och att bebisen vill komma ut NU och säger till mig att jag får sätta igång och krysta. Livrädd, chockad och förvånad, men lättad över att få göra något, krystar jag och på 3 krystvärkar kom vår fina, punktliga flicka till världen. I efterhand har ambulanspersonalen förstått att jag hållit emot krystvärkar ett bra tag och att det var därför jag hade så ont så länge utan pauser. Jag fick upp Ally på bröstet, men hon slutade skrika så ambulanspersonalen tog henne och gnuggade henne med en filt för att hon skulle kunna hosta upp fostervatten. Efter det fick Emil hålla henne hemifrån och nästan hela ambulansfärden. När vi var i Lund stannade de ambulansen så jag skulle få hålla henne igen.

Det var en märklig känsla att bli inrullad på förlossningen på en bår med en liten nyfödd flicka i famnen. Jag kände mig både stolt, glad, rädd och chockad när jag blev omhändertagen av barnmorskorna och undersköterskorna där, jag hade ju inte hängt med i förloppet alls. Jag var väldigt rädd att något gått fel med mig eller Ally eftersom allt gått fort, men efter att vi båda blivit undersökta konstaterades det att allt gått väldigt bra. Och ÄNTLIGEN fick jag min bricka med goda smörgåsar och varm choklad! J

Vid lunchtid hade vi fått komma till vårt rum på patienthotellet, och när vi satt där och åt skrattade vi åt att för bara några timmar sedan låg jag hemma och vrålade och nu satt vi där som ingenting och åt lunch och intill oss låg en underbart fin liten flicka. Jag var väldigt pigg eftersom jag fått sova ganska många timmar natten innan och samtidigt var jag ganska adrenalinkickad efter den dramatiska förlossningen, så jag återhämtade mig ganska snabbt.

På eftermiddagen åkte Emil och hämtade Edvin (och städade badrummet innan) och när jag öppnade dörren till vårt rum gick Edvin rakt förbi mig och frågade bestämt: ”Var är bebisen? Jag vill hålla den!”. Han är verkligen en fin och stolt storebror, visst är han lite sotis ibland men mot henne är han alltid väldigt snäll och försiktig. Just frågan ”Var är bebisen?” är ständigt återkommande, han vill verkligen alltid veta var hon är.

Jag är så lyckligt lottad som har en fantastisk man som var en sån klippa under förlossningen och dessutom två underbara, fina barn. Jag älskar er så mycket min ljuvliga lilla familj, ni är mitt allt på jorden! :-)

/Johanna

Vecka 39+4!

Ja, nu är det alltså två dagar kvar till beräknat förlossningsdatum och den lilla grodan tycks trivas alldeles för bra i min varma goa mage.. Nä, inte minsta lilla tecken på att den är på väg har vi fått! För ett par veckor sen tyckte barnmorskan tillåmed att den låg ovanligt högt upp, så jag börjar ställa in mig på att bli igångsatt två veckor efter beräknat. Edvin tittade ju ut redan V.37+3 så det känns lite som att vi redan går på övertid! Eftersom Edvin var så stor (52 cm och 3270 g) gissar jag dock att han var felberäknad och kanske inte alls var tidig.. När jag imorse sa till Edvin att han väl kunde säga till bebisen i magen att den får komma ut nu, förklarade han lugnt för mig att jag skulle sitta och studsa på vår stora gymboll så skulle den komma ut. Ja, hans pappa tutar i honom många bra och kloka saker! 

Under tiden vi väntar passar jag på att njuta av sommarvärme i trädgården och en stunds sömn mitt på dagen, det gäller som sagt att passa på! :-) 

Hejsvej!

/flodhästen

Snart ett år sedan..

Ja, nu har det snart gått ett år sedan jag skrev något här så jag tyckte det var dags att skriva några rader igen. Bloggen blir ju ett sätt för oss själva att se tillbaka på vilka minnen vi skapar oss med åren även om den inte uppdateras kontinuerligt. 

Så här kommer en snabb återblick på det gångna året: 

* Förra sommaren spenderades av mig till stor del på internmedicin, avdelning 5 på SUS Lund som undersköterska. Vi fick även många fina lediga sommardagar på nyhemsveckan i husvagn och underbara dagsutflykter till havet, Österlen och Ringsjön. Edvins andra födelsedag firade vi med familj och vänner vid just Ringsjön. 

* Hösten tillbringade jag på fyra olika praktikplatser både på sjukhuset och inom kommunen. Emil arbetade mycket på Haldex i Landskrona samtidigt som han slitit hårt med studierna under både höst och vinter (och vår). Högt tempo har vi haft hela tiden och det har inte alltid varit lätt att få pusslet att gå ihop! I samma veva började vi lägga mycket tid och energi på att göra iordning lägenheten för försäljning. Här hade vi mycket hjälp av syster Emma och svåger Oliver som bl.a. ställt upp med många bra idéer! 

* I höstas fick vi även den glada nyheten att vi väntar ett barn till som beräknas komma i maj! 

* Till jul flög vi upp till Norrland där vi fick spendera tid med Emils fina familj och flera av våra fina vänner. Mycket av tiden låg vi dock i soffan eftersom tempot från hösten gjorde sig påmint när vi väl slappnade av litegrann, helt slut var vi! 

* Den 15e januari tog jag äntligen examen som legitimerad sjuksköterska, fyra år efter att jag påbörjade mina studier! Strax innan började jag dessutom min bredvidgång som sjuksköterska på samma arbetsplats som jag tillbringade sommaren (avd 5 i Lund). Ett par månader fick jag alltså jobba som sjuksköterska innan det blev dags att gå på graviditetsledighet två månader innan beräknat födelsedatum. Eftersom jobbet medför mycket tunga lyft gick det inte att jobba längre, men oj så kul det var att få komma tillbaka en stund till femman och de fina kollegor som var kvar från sommaren och alla nya som jag fick lära känna litegrann! 

* I vår har vi sålt lägenheten och för ett par veckor sedan flyttade vi in i ett radhus här i Eslöv. Det är härligt att se Edvin leka i sitt egna rum och springa runt i trädgården med bollar och såpbubblor! Han verkar trivas här! Emil har även nyligen påbörjat ett nytt arbete som ekonominisse på huvudkontoret för ett stort gymbolag i Lund där han kommer arbeta heltid från i sommar när hans studier börjar bli färdiga. 

Ja, det var det senaste året i sin korthet. Det har alltså präglats mycket av högt tempo, pusslande och stora förändringar. Självklart har vi mitt i all röra även fått med oss en hel drös av fina minnen, inte minst från vår fantastiska lilla virvelvind som gång på gång låter oss förvånas av hans klokhet och gör oss fulla i skratt av hans tokigheter! Nu väntar alltså ännu fler förändringar eftersom vi går och väntar på ännu en familjemedlem som beräknas komma ganska snart! Det känns fantastiskt att en tid av osäkerhet inför framtiden börjar gå mot sitt slut och att ett lugn börjar infinna sig hos oss. Vi ser nu fram emot många nya fina minnen som ska skapas! 

Jag tänker inte lova någon kontinuerlig uppdatering här eftersom jag märkt att perioder med andra prioriteringar tycks komma titt som tätt. Däremot kan jag lova att bloggen kommer finnas kvar ett tag till och att den kommer uppdateras någon gång ibland, med olika långa uppehåll :-)

/Johanna