Snabbinhopp

Johanna skriver snyggare och bättre så jag tänkte sticka in med ett kort, snabbt inlägg om en liten incident idag.

Edvin har ju fått byta säng från spjälsäng till "en säng för stora pojkar", som vi alltid benämner den för honom. De första nätterna fattade han inte alls att han kunde gå ur den själv, men nu är det andra bud. Därför är vissa, inte alla, men vissa läggningar svårare än andra. Till exempel lunchtuppluren idag. Han var jättejättetrött men skulle tvunget ändå kliva ur sängen så fort jag gick ut ur rummet. Jag räknade till 44 (!) omläggningar.

Så till incidenten. Vanligtvis gläntar Edvin bara på dörren till sovrummet och visar sig lite försynt när han inte har planer på att sova. Men idag började jag uppfatta ett något annorlunda mönster. Någon gång fick nallen följa med ur sängen, många gånger tände han sin lampa innan han öppnade dörren, osv. Efter ett tag lärde jag mig exakt hur lång tid det tog från det att jag hörde att han tände sin lampa tills det att han hade öppnat dörren. Jag tänkte hela tiden att det vore bra om jag tog honom ganska fort så att han inte hinner flanera omkring i lägenheten och kanske börja hoppas att han slipper sova helt. Men någonstans runt läggning 30 hann jag verkligen inte med. sekunden efter att ljudet från lampknappen nådde mitt öra flyger sovrumsdörren upp och ut kommer en lyrisk, glatt jollrande, unge med sin egen kudde tätt tryckt mot sitt ansikte. Fråga mig inte hur han kom på den ljusa idén, men även de roligaste upptågen kan ha sina nackdelar. Edvin hade inte riktigt kalkylerat med bristen på transparens i kudden, så bara några steg ut i friheten snubblade han och for i golvet. Jag bar försiktigt min trumpna och muttrande son till sin säng igen och sa godnatt för 31:a gången. Men skam den som ger sig! 35 sekunder senare var det dags igen, men samma resultat. Den synen gjorde min dag!

/Emil