Livets nya kapitel

Nu så var han(!) då äntligen ute! Eller äntligen är väl egentligen fel ord att säga, då han ändå kom 15 dagar före beräknat!



Strax före 00.00 natten mot måndag gick vattnet, eller iaf delar av det, och ganska omgående började värkarbetet. Johanna har hela tiden inför förlossningen sagt att hon vill var hemma så länge som möjligt så vi började sysselsätta oss med att packa färdigt bb-väskan, sitta på medicinboll och se på Vänner :). När klockan var runt 8 tyckte hon att det gjorde alldeles för ont för att vara kvar hemma samt att vi tyckte värkarna var hyfsat regelbundna. Det visade sig sen att det ändå var lite tidigt så vi blev först utskickade på promenad och när det inte hjälpte tillräckligt så blev vi hemskickade. Men på väg till bilen hade Johanna så kraftiga verkar att hon inte kunde hantera det och detta fortsatte även i bilen, så när vi kört typ 1 km fick jag ringa och fråga om hon inte skulle kunna få komma in för lite smärtlindring. Det visade sig då att hon helt plötsligt var öppen 4 cm, så 13.30 blev vi alltså inskrivna och då började det verkligen hända grejer!
(cirkatider)

* 13.30 - Johanna ber om lustgas, blir nekad av oklar anledning (har sedan tidigare fått TENS).
* 14.30 - Johanna hoppar i badet och värkarna är hemska! Hon befinner sig i en annan värld och jag känner mig maktlös.
* 15.15 - Nytt skift, ny barnmorska. Johanna blir beordrad upp ur badet och in på rummet.
*15.30 - Johanna är öppen 7-8 cm och befinner sig i en annan värld. Hon har tidigare sagt att hon känner sig nervös inför en eventuell epiduralbedövning men känner nu att hon skulle vilja ha. Vi rådgör med den nya barnmorskan (Kerstin, vilken klippa!) och bestämmer oss för epidural. "Jag lovar Johanna, du kommer INTE får en extra tapperhetsgurka på fikat efteråt om du väljer att inte ta bedövningen" säger hon och försäkrar Johanna att hon ska göra allt för att epiduralen inte ska störa värkarbetet.
* 15.50 - Epidural sätts. Johanna tycker helt plötsligt att förlossning ändå är helt okej och Kerstin berättar att hon har en plan för att det inte ska stanna upp utan gå lite fortare!
* 17.45 - Johanna är helt öppen. Kerstin tar hål på hinnorna så att resten av vattnet går.
* 18.27 - Vår lilla son är ute och skriker för full hals!

Efter det får vi fika (ingen extra gurka som sagt, men väl två alvedon till min fru!), sonen vägs och mäts. 3270 gram och 52 centimeter. Ganska lagom konstaterar vi.
Efter det bar det av till familje-BB och där har vi varit i snart två dygn. Vi ska dock åka hem efter 2-dygnsblodprovet som ska tas ikväll. Ska bli skönt att komma hem men samtidigt skönt att ha varit här för att komma igång med amning och lära känna honom.

Lära känna honom ja! Det känns så konstigt att det är en helt ny människa som vi ska umgås med varje dag och en väldans massa år. Jag älskar honom redan, och nu idag så har jag börjat kunna tolka hans signaler lite mer så att det känns som att jag känner honom. Att bli pappa och att faktiskt vara pappa är en underlig känsla. Jag förstår vad folk pratar om när dom säger att allting förändras. Senaste tiden har jag tänkt mycket på framtiden, vad jag ska plugga och så. Det känns inte alls lika viktigt längre. Jag har haft lite panik för att jag inte kommer vara färdigpluggad förrän jag är närmre 30. Det är en futtig tanke i sammanhanget. Det känns konstigt att jag ens känt så någon gång. Min fru. Min son. Min familj. Det är mitt allt och kommer alltid vara.



Jag är så oerhört stolt över min fru! Att gå igenom en lång förlossning på det sätt som hon gjorde. Jag är djupt imponerad! Och stolt som sagt. Jag älskar henne så mycket!

Namn då? Jo, det är klart. Men vi väntar lite med att skriva det här. Ringa och fråga kan man ju alltid göra! :)

PS. Vi har bestämt att vara sparsamma med att lägga upp bilder på honom i bloggen och på facebook. Vill man se honom är man välkommen på fika :) DS.